Resebrev från Vicky .

.............
San Agustin

Hej. Här kommer en hälsning från Kanarieöarna.

Jag vaknar av att väckarklockan ringer. Det är alldeles mörkt. Det kan inte vara sant att vi skall gå upp nu. Jag känner mig verkligen inte utsövd. Då ringer plötsligt även vår biltelefon!
Tydligen är det så att matte och husse inte vill riskera att vi skall försova oss.
Då kommer jag ihåg! Det är idag – i natt vi skall åka.
Jag har förstått att det har varit något på gång. Jag minns hur det var i vintras när vi åkte till Kanarieöarna. Då höll matte och husse på och plockade med sina kläder och lade ned dem i stora väskor. Ännu värre har det varit nu de senaste veckorna. Jag vet inte hur många gånger de har plockat kläderna upp och ned. De kan inte bestämma sig. Och för varje gång de plockar ned kläderna så blir det alltid några som åker in i klädskåpet igen. Det blir för tungt hur vi än gör säger de.
Förra gången när vi var på Kanarieöarna, då var Bella, min mamma hemma hos Veronica, mattes och husses dotter. Nu var Bella orolig att hon skulle få vara hemma denna gången också, och därför har hon flera gånger lagt sig i mattes väska och hindrat henne att lägga ned kläder.
”Du behöver inte vara orolig Bella, du skall få följa med den här gången”, har matte sagt då.
När vi kom fram till flygplatsen och såg flygplanet vi skulle åka i, utropade Bella:
”Titta en kanariefågel”. Hon hade hört att vi skulle åka till Kanarieöarna. Jag förklarade då att det var ett flygplan och att vi skulle flyga med detta. Men jag håller med om att det liknar en stor fågel. En sån som brukar segla hemma över Fagerbäck. Då brukar husse säga till matte: ”titta där är en bivråk”. Men jag har allt sett att ibland är det en vanlig kråka. Han vill vara lite märkvärdig ibland den där husse.
Vi hade var sin bur Bella och jag, och dessa ställde dom in i litet rum i flygplanet. Bella undrade om vi aldrig kom fram. Jag förklarade att det tar lång tid att flyga till Kanarieöarna.
Äntligen stannade flygplanet och allt blev tyst. En stor lucka öppnades på flygplanet och vi bars ut på en vagn.
”Brinner det här? Frågade Bella. ”Det är så varmt”.
”Nä, det är alltid så varmt här”, förklarade jag. ”det är därför vi åkt hit, det blir aldrig kallt och det regnar nästan aldrig”.
Sista biten fick vi åka på ett långt band tillsammans med en massa väskor in i huset.
”Det var kul att flyga” sa Bella, ”men tänk om matte och husse inte finns här, jag är lite orolig”.
”Det behöver du inte vara morsan, snart ser du matte och husse stå och vänta på oss” sa jag till henne. Och just som jag sa det så stod dom där och lyfte av oss från bandet. Det var onekligen skönt att dom fanns där. Tänk om dom hade gått till fel plan och åkt till något annat ställe.
”Vad duktiga ni har varit” sa matte. Och det måste vi ju hålla med om.
Vi var jätteglada över att få träffa matte och husse igen, och tävlade om vem som kunde hoppa högst upp på dom.
”Vi tar en taxi” sa husse.
”Nä, nu vill inte jag vara med längre” sa Bella. ”Jag vill inte att vi skall ta en tax, det räcker med oss två”.
”Nej, nu hörde du fel, han sa taxi, det är en bil som man kan bli skjutsad i vart man vill” Jag minns detta från förra gången vi var här. Då åkte vi taxi när vi hälsade på hos veterinären.
”Jag tror att du har ljugit för mig” sa Bella när vi åkt en bit i taxin. ”Du sade att det inte regnar här, men det måste ha regnat jättemycket”.
”Varför tror du det ?”
”Jo, för att det skall bli en så stor pöl som du ser där ute, då måste det typ regna mycket” sa Bella och pekade ut mot havet.
”Men hallå morsan, det där är ju havet och det finns alltid där även om det inte regnar på ett helt år” förklarade jag.
”Jaha” sa Bella lite snopet.
Så kom vi fram till lägenheten där vi skulle bo, och tanten som äger stället, var där och tog emot oss. Det hade blivit mycket finare sen vi var där förra gången. Jag kände inte riktigt igen mig. Det finns en stor altan med härliga plattor att ligga på.
Men det är något vi inte kan förstå Bella och jag. Det verkar som om man lagar mat nästan jämt i den här byn. Det luktar grill nästan alltid, och då blir vi så hungriga. Men en sak är bra, matte och husse fikar ganska ofta, och då får vi alltid lite smakbitar.
Vi går flera promenader varje dag, och det är roligt. Det finns mycket att titta på här, och vi går nästan alltid olika vägar. Morsan är väldigt nyfiken av sig och tittar in i varje port och bakom varenda soptunna som hon ser. Hon kollar efter katter säger hon, men jag tror att tittar lite efter om det finns några snygga killar. Katter är det gott om, och det skulle vara kul om vi fick jaga dem, men det vill inte matte. En kväll satt det en katt i buske, och den skulle naturligtvis morsan fram till. Och vips så var det liten kattklo på nosen på henne så att det började blöda. Men matte som varit inom sjukvården vet hur man behandlar sådant, så vi fick nästan springa hem och tvätta såret.
”Hoppas att du inte får ont av detta” sa matte. Men det gick bra, det blev inte ont.
Ibland får vi vara själva hemma, morsan och jag. När matte och husse går och handlar och så.
Nu måste ni vara tysta, säger de när de går, men det är inte alltid så lätt. Vi måste ju vakta huset så att det inte kommer in någon och tar våran mat, och då måste vi skälla lite om vi hör några konstiga ljud. För att hjälpa oss, så sätter matte och husse på radion för att skrämma bort ev tjuvar.
Nu har vi bott här lite över en månad och skall stanna 6 månader till. Det är egentligen ganska skönt, ty vi har hört på tv att hemma på Fagerbäck är det jättekallt och blåsigt. Till och med snö! Usch.
Det var allt som jag hade att berätta o denna gång. Hälsa alla vi känner.
Hälsningar från Vicky

PS. Mamma Bella viftar på svansen och hälsar. Matte och husse får skriva själva. DS

Indexsida www.taitos.com